1 år går så snabbt

Idag för ett år sedan (19 okt 2010) nåddes jag av beskedet att en god vän och tillika Steelers-legend hade förlorat sin sista kamp, nämligen den mot cancern

En vän som jag lärde känna säsongen 93/94 och som för alltid skulle prägla mitt liv därefter. Craig Charron var på många sätt en fantastisk person, både på isen och utanför, han gav alltid allt och lite till under säsongen han var här trots att det ganska snart gick upp för honom att allt var inte som det var sagt när han skrev på

Craig hyllades i Stålhallen matchen efter han gått bort, vi mötte Mörrum och jag hade tårar i ögonen hela tiden när minnestexten lästes upp, en text som jag kunde utantill eftersom jag skrivit den, men jag kunde inte hålla tillbaka

Det som rörde mig mest den kvällen var den absoluta tystnaden som fanns i hallen under den stunden, även Mörrums-klacken visade sin vördnad genom att vara tysta, trots att det var en spelare som säkert flera av dem inte ens sett eller kommer ihåg, respekt

Men vi som såg honom på isen kommer dock aldrig att glömma

Jag kan nog också utnämna Craig till en av de meritmässigt bästa av alla de som spelat i Olofström, 2 säsonger efter han var här vann han AHL med sitt Rochester Americans och han gjorde dessutom 95 poäng och firade stora triumfer i AHL tills han slutade 2002

Han representerade USA i hockey-VM 2 gånger, åren 1995 & 1998 och blev även sedermera invald i AHL Hockey Hall of Fame

Se hela hans fantastiska statistik på Eliteprospects

I Olofström är inte poängen med på sidan men jag tror han och Salfi gjorde 97 p vardera, inte illa

Craig Charron 1967-2010, gone but never forgotten

Vid pennan, Vito